Drömmen som blev sann

Drömarbetsplatsen

För nästan exakt fyra år sedan, under luciahelgen 2009 var jag på mitt första träningsläger någonsin, ett vasaloppsläger med Staffan Larsson här i Mora. Jag hade då i princip inte stått på längdskidor på drygt 10 år och jag hade aldrig någonsin tränat någon teknik. Min erfarenhet av längd var av karaktären ”gå på tur” med ryggsäck innehållande varm choklad. Jag blev placerad i nybörjargruppen och när Staffan ställde oss i en kraftig uppförsbacke (som jag idag skulle betrakta som ett lätt motlut) och påstod att vi skulle staka uppför den så tänkte jag det kommer aldrig gå. Men det gick, med tips från Staffan om rätt teknik tog jag mig upp. Jag minns lägret det som något av det roligaste jag gjort och hur jag tänkte att det måste vara världens bästa jobb att vara skidtränare på vasaloppsläger. Att få hjälpa människor att utvecklas och se dem göra saker de inte trodde vara möjliga, åka skidor och vara utomhus verkade som en fantastisk kombination. Jag tänkte att jag verkligen skulle vilja jobba med det, men insåg att den lilla detaljen att jag inte kunde åka skidor var ett stort problem i min vision. Nåväl, jag kan ju i alla fall åka på skidträningsläger varje år framöver och få ha så här kul en gång om året blev min slutsats.

I helgen såg jag hur ett tidigare tryck med foten gjorde att en av deltagarna på Perfect Skiings vasaloppsläger snabbt kom ikapp åkaren framför. Jag såg tävlingsdjävulen krypa fram hos flera under stafetterna och jakten runt koner. Jag hörde frasen – men NU förstår jag varför man ska trampa runt i svängarna efter utförskörningsträningen. Jag såg hur en deltagare tog sig uppför saxbacken utan släpp på tredje försöket för att han slutade att stressa och hann fram med höften. Upplevt från andra sidan var upplevelsen en annan men minst lika stark, denna gång såg jag det hela från ledarperspektivet. I helgen levde jag min dröm, fyra år efter min vision om det perfekta jobbet så ledare på ett Vasaloppsläger så besannades den. Det var fantastiskt roligt och jag fick tillbaka så mycket energi från alla deltagarna.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi ha trott att jag skulle förverkliga min vision och en dag stå som skidtränare. Staffan Larsson – klart att han kunde, som vasaloppsvinnare. Men hur skulle en nybörjare kunna ta sig dit? Jag kunde ju ingenting. Jag lade inte upp någon fyraårsplan mot det målet, det kändes mer avlägset än månen. Men någonstans i mitt undermedvetna tror jag att något fastnade och att det sedan dess har styrt mina handlingar mot min vision. Jag är en person som gör saker fullt ut. Som de flesta karaktärsdrag har det sina bra och dåliga sidor men kraften att kunna förverkliga en sådan vision är något som helt klart ligger på pluskontot av 100 % - genen. Dock kanske det var en förutsättning att det var just en vision och inte ett uttalat mål med en planering, risken är att jag hade försökt för mycket i så fall och det har jag ju flera gånger fått erfara att det kan gå överstyr om jag försöker för mycket istället för att bara göra just ”lagom”.  Det kanske hade gått i alla fall men möjligen hade det tagit dubbelt så lång tid. 

Glad som ett barn på julafton i skidtränarrollen

Turistande i moraknivsfabriken

Det är kul att leka!

I övrigt har sista månaden svischat förbi. Jag har kunnat träna på bra och kroppen har känts fräsch, inga sjukdomsproblem eller behov av extra vila. Sedan jag kom hem från lägret i Bruksvallarna har jag haft besök av en kompis och då turistat i Mora  med bl a Moraknivstest, arrangerat läger för 36 personer från min klubb Stockholms rullskidklubb, hållt en föreläsning på samma läger, varit i Stockholm i nästan en vecka för att planera ett nytt kök i min lägenhet där, fått fräschare muskler än på länge tack vare regelbunden massage, åkt 30 mil skidor (klassiskt och skate), fått aha-upplevelser i stakningen tack vare Coach Tommie och i tvåans växel på skateskidorna tack vare Coach Minatti och min klasskompis Lena, jobbat lite mer än min planerade halvtidstjänst då jag fått ett nytt spännande projekt och haft en fin helg i Grönklitt med vänner på besök från både Örebro och Stockholm. Jag har sett vintern komma och spåren växa fram, åkt skidor i Grönklitt, Hemus och Älvdalen och nu ser jag långsamt snön smälta utanför fönstret, med 8 plusgrader och regn så går det snabbt. 

Morgonjogg i första frosten

Kvällsjogg i första snön!

En av mina tränaridoler Tommie under läger med klubben