Bruks baby!

Just nu befinner jag mig i mitt favorittillstånd – på träningsläger! Dessutom i skidåkarmeckat Bruksvallarna. Kan inte bli så mycket bättre. Förra veckans komigång gick bra, varvade träning med några dagars jobb i Sthlm/Västerås och härligt mycket snack och därefter kompishäng med en gammal vän på besök under helgen.

Äntligen snö och träningsförbudet upphävt!!
Nöjd Frida!

Däremot gick testet på söndagen inte så bra – det var ungefär samma resultat som sist vilket är en ganska stor försämring sedan september. Men sista veckorna har vilopuls och känslan i kroppen varit helt normal så coach Minatti tror inte att det beror på för mkt träning utan att det är något annat som varit på tok. Kanske någon dold infektion. Jag har själv funderat på om det helt enkelt beror på att jag tränat stakning mycket mindre under hösten så kanske har prestationen sjunkit därför. Men det är kanske lite för stor försämring för att det ska vara hela sanningen. Det känns ju såklart inte så kul att prestationen sjunkit men oavsett vad så fick jag ok på att träna på igen, HURRA! Det är ju det viktigaste för det är så skoj att få träna och speciellt nu när det är snöpremiär. Men även stränga order att ta det lugnt med fart förutom nåt pass mot slutet av veckan.

Så, sedan i måndags har vi frotterat oss med skideliten i spåren. Såväl Charlotte Kalla, Ida Ingemarsdotter, Daniel Rikardsson, Marcus Hellner, Lisa Larsen, Jörgen Brink, Susanne Nyström och Anders Södergren har siktats och även vinterstudiokänslan infann sig då vi mötte en glatt hejande Anders Blomqvist på väg upp på fjället häromdagen. Otroligt inspirerande och känslan att säsongen snart är igång är skön. Flera av mina klasskompisar ska tävla i Bruksvallspremiären nästa vecka, det ska bli så kul att följa.

Fina förhållanden

Jag har tragglat en hel del skateteknik – jag är ny på skate och har stoor förbättringspotential där. Än så länge är det mest balansträning som gäller, det vanligaste nybörjarmisstaget är att man ligger för mkt i mitten och inte glider ut och får till tyngdöverföringen. Till skillnad från klassisk teknik ska höfterna inte vridas i skate, utan de ska vara stela och bara flytta sig från sida till sida. Igår åkte jag i en timme fram och tillbaka på 500 meters spår och övade bara detta. Gissa om det var skönt att få kommentaren: inte så tokigt nu Frida – av Minatti efter morgonens skateintervaller. Att bli frustrerad, få konstruktiv kritik, öva och därefter se framsteg är fantastiskt kul och en av de saker som gör att jag älskar skidåkning! Det bästa är att man aldrig blir fullärd så jag kommer att få njuta av det många många år framöver  =) det är verkligen värt den stora frustration som jag ganska ofta känner däremellan.

I övrigt har vi skönt stughäng och myser. Varje morgon börjar med en morgonjogg i ett mörkt och snöigt landskap, gröten blir godare och sömnen blir skönare på träningsläger! Det enda problemet är att tiden går fort, imorgon åker vi hem igen. 

Så här borde alla människor få börja dagen, jag
tror världen hade varit en bättre plats då =) 

Hallen i en helt vanlig träningslägerstuga
med 6 tjejer som alla har minst två par skidor och pjäxor 

Regnbåge - den syntes bättre på riktigt än på bild,,,,

Träningslycka på mittåkläppspåret
en sen eftermiddag. Tur att månen lyste på väg ned.

Komigång och coaching

Igår blev det återhämtning i form av massage
igen och som bonus fick jag följa med
 och fodra hästarna efter massagen....
Att höra hästar äta kan vara nåt av det mest
rofyllda som finns - mental återhämtning! 

Efter extra säkerhetsvila resten av helgen så startade jag igång träningen igen idag. Vi har återhämtningsvecka på schemat då vi har klarat av ännu en tre veckors tuffare period. Dock hann jag ju bara med 1.5 vecka hårdkörning innan jag blev ordinerad vila så för mig kommer återhämtningsveckan att fungera som ”Komigångvecka”. Till helgen ska jag göra ett nytt laktattest för att säkerställa att kroppen är på banan igen inför nästa period. Jag hade samtal med coach Minatti imorse och vi analyserade min träning tidigare under hösten. Vi vet fortfarande inte riktigt varför mitt förra test var så dåligt. Visst körde jag rätt tufft just under veckan precis innan testet men innan dess har det inte varit en så värst dramatisk höjning av min träningsdos jämfört med innan, men kanske var det nåt annat fel, eller så var det dagsformen. Det är ju en komplicerad manick, kroppen, det är ju en av delarna som gör den så fascinerande. Dagens komigång idag bjöd på 50 minuters löpning i höstregn och därefter en frustrerad stund i jympasalen där jag ägnade mig åt att vara arg på en volleyboll mesta delen av tiden.

Förutom träningen så blev det även lite jobb och planering för kommande vinteraktiviteter, lägret med kluben närmar sig och om en månad är det dags! Programmet börjar ta form.

Kvällen tillbringades även den i jympahallen, en del svett för mig men mest för min adept som jag under de närmaste fyra månaderna ska coacha inför hans vasaloppsdebut! Det är en annan elev på skolan, som inte går skidlinjen, som bestämt sig för att prova längdskidor för första gången i sitt liv och frågade om jag kunde tänka mig att coacha honom på vägen. För mig som drömmer om att kunna ägna mer tid åt några av de roligaste sakerna jag vet, nämligen pedagogik, utveckling och träning, var svaret självklart och det ska bli jättekul. Idag hade vi vår första praktiska del (vi har tidigare stämt av lite kring målsättning och praktiska förutsättningar) som bestod av tester för att utvärdera status idag. Vi började med lite screening av rörlighet och corestyrka följt av konditionstest på stakmaskinen och till sist några styrkeövningar. Styrkan körde även jag och ett par klasskompisar också och i resultaten var för mig en bekräftelse på att min styrka är att jag är stark, framförallt i triceps men även benen och min svaghet är uthållighet… 

När jag började skissa på träningsplaneringen insåg jag att om fyra månader är det dagen efter Vasaloppet och jag hoppas att jag kan bidra till att göra min adepts resa mot målet så bra som möjligt...tänk rälsen nedan. Jag blir bara SÅ skidsugen när jag ser den bilden...

Detta mötte mig på väg hem från stationen
igår när jag kom hem till Mora.

Vägen till målet är lång, här en bild från spåret
dagen innan Vasaloppet 2013,
skidtest vid mångsbodarna.

Höstlov

Jag har upptäckt att himlen ofta är vacker i Sthlm med, bara man tar sig tid att titta upp!

Det var drygt 10 år sedan jag hade höstlov från skolan senast. Då tillbringade jag veckan till stor del i stallet. Dessutom hann jag troligen med många sovmorgonar för att väga upp försummad sömn, mycket tid med vänner och en och annan natt vandrandes fram och tillbaka på Kyrkogatan i Arvika, inte frusen trots oktoberkylan då alkohol som bekant värmer inifrån. I likhet med då har jag tillbringat mycket tid med vänner under den senaste veckan då jag haft lov från skidlinjen och den schemalagda träningen i Mora. Resten har varit ganska olik då jag inte varit ledig utan istället jobbat heltid, passande nog var min lägenhet tom just denna vecka då min hyresgäst var på semester så jag stannade kvar i Stockholm och jobbade och har skött en massa annat praktiskt som var bra att passa på att fixa med när jag var hemma (av de tre ställen som nu utgör hemma dvs Mora, Stockholm, Arvika). Efter förra veckans träningsförbud har jag tagit det väldigt lugnt och helvilat fram till torsdag, vilopulsen sjönk till normal nivå först i tisdags och efter två extra dagars vila mjukstartade jag så smått träningen med en underbar yogaklass för Penny på Atmajyoti och igår blev det en kort lunchjogg för att börja väcka kroppen, det kändes ok men ingen toppform direkt. Som tur var höll sällskapet betydligt högre klass i form av Tommie, min tränare i Stockholms rullskidklubb, och massa roliga skiddiskussioner blev det såklart. 

Veckan har innehållit många fina kaffestunder!

Det har varit fantastiskt skönt att ha lov denna vecka, även om det inte varit lov på så sätt att jag varit helledig så har jag bytt miljö och befunnit mig utanför min vardag vilket möjliggjort perspektivskifte och reflektion. Det är ju ofta svårt att se ett system när man är mitt i det. Jag har i samband med detta funderat en hel del på vikten av att ha någon som hjälper till att lyfta blicken, en mentor, coach, chef, vän, familjemedlem eller vem det nu kan vara beroende på vilket område det rör. För mig är det tydligt att det är bara jag själv som kan förändra mig, utvecklas och lära mig, det kan ingen annan göra åt mig. Men inför en annan person måste formulera sig och uttrycka det man redan vet och på så sätt kan det vara lättare att få syn på sina egna tankar inklusive de tankevurpor som kan gömma sig däri. Jag har väldigt lätt att bli entusiastisk, vilja mycket och agerar ibland som att mer alltid vore bättre, det sker inom flera områden i livet. Långsamt lär jag mig agera efter att livet faktiskt inte förhåller sig på det sättet, att ibland är lagom bäst och små medel kan ge stora resultat, något jag vet med hjärnan sedan lång tid men som jag kan glömma av att agera efter lite då och då.

Soluppgång på väg till jobbet, inklusive störande element

Även här vacker himmel, på väg till jobbet i Sthlm. Betydligt
mer intryck runtom än i Dalarna

Förra året var den här tiden på året hektisk både inom jobbet och träningen, jag sprang fortare och fortare och hann inte med mycket socialt alls. Det slutade med att jag fick betala priset under januari då jag fick vila helt och dessutom var jag rätt nere och deppig mentalt. I år har jag lugnat ned träningen i tid hoppas jag. Efter gårdagens jogg blev jag väldigt trött under em och kommer därför att vila idag med, något jag aldrig hade gjort i fjol, trots att jag ju egentligen hade vetat att det hade varit det klokaste. Gällande jobbet hade jag bra samtal med min chef i veckan som gick och vi har nu gjort en realistisk plan för mina arbetsuppgifter under den kommande vintersäsongen. Jag jobbar halvtid nu men har lagt lite mer timmar under hösten och kommer att ta ut en del semester under vintern som för att kunna fokusera mer på skidåkningen. Om jag själv får planera drar det lätt iväg och blir för mycket, jag tänker ”jag vill så det måste gå” – visst går det, men det innebär ju höga stressnivåer och det är oftast inte en behaglig tillvaro. Det känns bra inför säsongen och jag är glad över höstlovet, det har vart härligt och dessutom har jag hunnit umgås mycket med mina vänner. Jag ser fram emot när kroppen kommer igång så jag kan börja träna igen, men när det är dags det får jag se. Och så hoppas jag att kylan snart kommer så att skidorna får komma fram…håller tummarna och dansar snödans!

Mentorer är bra i stort som smått, t ex i glasögonköp...

...dessutom kan man ha kul under tiden.

Snart...!

Fantastiskt mysig middag på Sibiriens soppkök!