Höstlov

Jag har upptäckt att himlen ofta är vacker i Sthlm med, bara man tar sig tid att titta upp!

Det var drygt 10 år sedan jag hade höstlov från skolan senast. Då tillbringade jag veckan till stor del i stallet. Dessutom hann jag troligen med många sovmorgonar för att väga upp försummad sömn, mycket tid med vänner och en och annan natt vandrandes fram och tillbaka på Kyrkogatan i Arvika, inte frusen trots oktoberkylan då alkohol som bekant värmer inifrån. I likhet med då har jag tillbringat mycket tid med vänner under den senaste veckan då jag haft lov från skidlinjen och den schemalagda träningen i Mora. Resten har varit ganska olik då jag inte varit ledig utan istället jobbat heltid, passande nog var min lägenhet tom just denna vecka då min hyresgäst var på semester så jag stannade kvar i Stockholm och jobbade och har skött en massa annat praktiskt som var bra att passa på att fixa med när jag var hemma (av de tre ställen som nu utgör hemma dvs Mora, Stockholm, Arvika). Efter förra veckans träningsförbud har jag tagit det väldigt lugnt och helvilat fram till torsdag, vilopulsen sjönk till normal nivå först i tisdags och efter två extra dagars vila mjukstartade jag så smått träningen med en underbar yogaklass för Penny på Atmajyoti och igår blev det en kort lunchjogg för att börja väcka kroppen, det kändes ok men ingen toppform direkt. Som tur var höll sällskapet betydligt högre klass i form av Tommie, min tränare i Stockholms rullskidklubb, och massa roliga skiddiskussioner blev det såklart.

Veckan har innehållit många fina kaffestunder!

Det har varit fantastiskt skönt att ha lov denna vecka, även om det inte varit lov på så sätt att jag varit helledig så har jag bytt miljö och befunnit mig utanför min vardag vilket möjliggjort perspektivskifte och reflektion. Det är ju ofta svårt att se ett system när man är mitt i det. Jag har i samband med detta funderat en hel del på vikten av att ha någon som hjälper till att lyfta blicken, en mentor, coach, chef, vän, familjemedlem eller vem det nu kan vara beroende på vilket område det rör. För mig är det tydligt att det är bara jag själv som kan förändra mig, utvecklas och lära mig, det kan ingen annan göra åt mig. Men inför en annan person måste formulera sig och uttrycka det man redan vet och på så sätt kan det vara lättare att få syn på sina egna tankar inklusive de tankevurpor som kan gömma sig däri. Jag har väldigt lätt att bli entusiastisk, vilja mycket och agerar ibland som att mer alltid vore bättre, det sker inom flera områden i livet. Långsamt lär jag mig agera efter att livet faktiskt inte förhåller sig på det sättet, att ibland är lagom bäst och små medel kan ge stora resultat, något jag vet med hjärnan sedan lång tid men som jag kan glömma av att agera efter lite då och då.

Soluppgång på väg till jobbet, inklusive störande element

Även här vacker himmel, på väg till jobbet i Sthlm. Betydligt
mer intryck runtom än i Dalarna

Förra året var den här tiden på året hektisk både inom jobbet och träningen, jag sprang fortare och fortare och hann inte med mycket socialt alls. Det slutade med att jag fick betala priset under januari då jag fick vila helt och dessutom var jag rätt nere och deppig mentalt. I år har jag lugnat ned träningen i tid hoppas jag. Efter gårdagens jogg blev jag väldigt trött under em och kommer därför att vila idag med, något jag aldrig hade gjort i fjol, trots att jag ju egentligen hade vetat att det hade varit det klokaste. Gällande jobbet hade jag bra samtal med min chef i veckan som gick och vi har nu gjort en realistisk plan för mina arbetsuppgifter under den kommande vintersäsongen. Jag jobbar halvtid nu men har lagt lite mer timmar under hösten och kommer att ta ut en del semester under vintern som för att kunna fokusera mer på skidåkningen. Om jag själv får planera drar det lätt iväg och blir för mycket, jag tänker ”jag vill så det måste gå” – visst går det, men det innebär ju höga stressnivåer och det är oftast inte en behaglig tillvaro. Det känns bra inför säsongen och jag är glad över höstlovet, det har vart härligt och dessutom har jag hunnit umgås mycket med mina vänner. Jag ser fram emot när kroppen kommer igång så jag kan börja träna igen, men när det är dags det får jag se. Och så hoppas jag att kylan snart kommer så att skidorna får komma fram…håller tummarna och dansar snödans!