Under söndag eftermiddag så brakade det stora slaget mellan immunförsvaret och de invaderande styrkorna lös och jag var riktigt risig med hög feber, 39 grader som mest. Sedan har det blivit lite bättre och jag jobbade en stund under måndagen men tisdagen var det soffläge igen. Sedan har det gått åt rätt håll och idag är jag äntligen feberfri. En promenadtur runt udden per dag har varit min terapi och det är ju i alla fall väldigt vackert här hos föräldrarna i Värmland, bra konvalescenshem så tur i oturen att jag blev sjuk när jag var hemma på besök.
Däremot inte så bra med tanke på ett planerat
Stockholmsbesök som inkluderar Lidingöloppet och Rullskid-KM i helgen samt det
faktum att jag egentligen skulle varit i Västerås och jobbat under
torsdag-fredag. Det har snurrat i skallen av alternativa planer men har försökt
att inte tänka för mycket för det är ju liksom ingen idé innan jag vet när jag
är helt frisk. Försöker öva på att leva i ovisshet vilket inte är min starkaste
sida. Slutligt beslut om helgplanerna och var jag jobbar imorgon tas ikväll.
Dock har jag nu idag bestämt mig för att i år ge upp
planerna på Lidingöloppet. Jag ville så gärna krossa mitt pers från 2010 men när
jag började fundera på vad jag kan vinna respektive vad jag riskerar så kändes
valet inte lika svårt. Lika tråkigt fortfarande men jag värderar höstens
träning alltför mycket för att riskera att dras med en infektion i flera veckor
till. SÅ trist men jag vet ju hur dumt det vore att köra Lidingö som första
träningspass efter nästan en veckas stillasittande.
Jag försöker byta perspektiv och blicka framåt istället – planerar ett snöläger med
min klubb (Stockholms Rullskidklubb) i Orsa Grönklitt till första advent och dessutom har ett spännande
skrivprojekt seglat upp inför hösten…tröstar mig med att det kommer fler Lidingölopp och vad är väl en bal på slottet?
 |
| Fördelen med att vara sjuk och gå oändligt långsamt är att man kan få syn på nya kompisar! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar