Haninge trail race report!

Veckan som gick gav ännu ett kvitto på att jag är på väg åt rätt håll, på söndagen åkte jag, Lena och Max i

Det är alltid skönt efteråt... Foto: Lars Bergström

klassen ned till Stockholm för att springa Haninge Trail, www.haningetrail.se, ett riktigt terränglopp med många höjdmeter, stenig stig och lera som jag verkligen kan rekommendera. Jag sprang det i fjol med, det var mitt första riktiga terränglopp och jag var i strålande löpform, jag flög jag fram över stock och sten och var överlycklig i mål, fylld av endorfiner och löparglädje. I år var det tungt från start och trots att underlaget var betydligt bättre (mindre lera) så kändes stegen tyngre. Först efter ca halva loppet började jag på allvar komma in i loppet och fick ta till diverse psykologiska metoder mot mig själv för att få benen att samarbeta. Det gick ok men den där extra växeln saknades helt! Jag gick en del i de brantaste backarna men såg till att börja springa innan toppen var nådd – det är en strategi jag märkt fungerar bra för mig, jag försöker spara lite uppför för att sedan öka sista biten upp och över krönet. Jag har mer än en gång med lätthet passerat löpare som flåsar högt efter att ha gett allt i backen och sedan inte orkar springa på över krönet och den efterföljande nedförsbacken.

Maskerad på höstfesten i skolan
i lördags...jag var nån
slags Hollywoodmumie.
Kan jag skylla stela ben på
ojämn klackhöjd måntro??

Jag tog aldrig riktigt slut men kunde heller inte öka så mycket på slutet och pulsen var lite lägre än i fjol –

benen var lite slitna efter en hyfsad träningsvecka. Förra året tror jag att jag hade tränat runt 5 timmar samma vecka som loppet, i år snarare 10 timmar och dessutom i allmänhet mindre löpträning. En annan skillnad mot föregående år var att jag uppfattade backarna som betydligt kortare och mindre branta – ett resultat av att ha tränat mycket i den mer kuperade Moraterrängen. Men, de var tillräckligt långa och branta för att få det riktigt jobbigt och det var himla skönt att spurta in i målet och mötas av ett bekant ansikte i form av Anna som gav mig en medalj. Förutom henne träffade jag även några tjejer till från XCQ - ett nätverk med gemensamma träningar, läger och pepp för tjejer som åker och tävlar på längdskidor Stockholm, jättekul att se dem igen!

Loppet blev en bekräftelse på coachens tes som jag skrev om förra veckan – känsla är bra, kontroll är bättre, för trots en kass känsla sprang jag in på 1:28:38 jämfört med 1:32:45 i fjol. Visserligen bättre underlag i år men jag tror inte det gjorde drygt 4 minuter så grundformen verkar vara bättre, ett skönt besked!

Vi kom hem sent i söndags kväll och sedan dess har jag tagit det lugnt träningsmässigt då jag ska köra laktattest på rullskidbandet imorgon, blir kul att se om resultatet där pekar åt samma håll. Igår tränade jag lite lugnt på mtb och idag morgonjogg i och därefter lite löpning i Hemus, i SNÖ! Tyvärr övergick det senare i spöregn vilket gjorde att jag inte kände mig alltför nedslagen över att missa det ordinarie schemats skidgångspass i Gesunda utan tillfredsställd med alternativet att snacka bort en timme i bastun med Emma istället =) Det var ett kvalitetspass verkligen!

Nedan tre bilder från dagen - till vänster morgonjogg, det är inte riktigt alltid finväder och strålande utsikt ens i Mora....i mitten gör sig klasskompisarna redo för att ge sig iväg mot första passet för dagen, stakintervaller medan jag och Emma som också vilar inför test imorgon följde deras spår på rullskidbanan i Hemus, högra bilden. Nu är det barmark igen. Jag älskar kontraster!