Ordination: VILA

För mörkt för kort imorse - istället en bild på min hemstad Arvika sedd över isen i
 mellandagarna för ett par år sedan.
Inte helt olikt Mora, kanske bidrar till hemmakänslan jag har här? 

Imorse klev jag upp när det var riktigt mörkt ute och tog en kort morgonpromenad längs Siljans strand, sedan kopplade jag upp mig och jobbade på distans under förmiddagen och en stund efter lunch. Därefter var det dags att byta om och promenera bort till Emmabo (döpt efter Emma Zorn) som är skidkursens ”klasshus” och rymmer såväl föreläsningssal som vallabod, skidförråd samt ett testrum med rullskidband och stakmaskin och det var dit jag begav mig.

Coachen bytte ut stavspetsarna till ett par gummiklossar som fungerar på bandet och jag klev upp och började värma upp. Det var tredje gången jag genomför ett laktattest på rullskidor och som vanligt hade jag svårt att slappna av på bandet, det är svårt att reglera farten efter bandets hastighet så det blir jämnt och att få ett flyt. Dessutom är jag alltid lite rädd att trilla av… Men efter lite tips från coachen gick det ändå ganska bra och började flyta på. Efter uppvärmning stakade jag i 5 minuter och sedan var det dags att ta blodprov som sedan körs i en maskin för att få fram laktatvärdet, pulsen noteras och jag får även uppskatta min ansträngda nivå på Borgskalan som är en metod för självskattning. Första nivån kändes bra, skönt tyckte jag som varit lite orolig då jag inte tycker jag haft någon vidare känsla i kroppen sista dagarna. Dessutom har min vilopuls varit kring 8-10 slag högre än vanligt men jag har inga andra symtom på förkylning eller liknande så jag har antagit att det berott på hög träningsbelastning och på urladdningen på Haninge trail i söndags.

När blodprovet var taget så höjdes lutningen en grad och jag fick staka 5 minuter på nästa nivå. Nu började det bli lite jobbigare, nytt blodprov togs och sedan var det dags för en brantare lutning igen. Nu blev det bli riktigt jobbigt för mig, jag fick verkligen ta i för att hålla bandets hastighet och känslan var bra mkt jobbigare än förra gången jag gjorde testet (för åtta veckor sedan). Då kunde jag staka hela den nivån med god kontroll och vi trodde att jag denna gång skulle vara redo för en nivå till i testprotokollet, men så blev det inte alls. Minatti räknade ned från 40 sekunder och jag fick nästan kriga mig fram och var väldigt glad när de 5 minutrarna var slut! Coachen konstaterade snabbt att något var på tok, när vi fick klart testprotokollet så var både laktatnivåerna och pulsen bra mycket högre än förra gången jag gjorde testet…denna gång stämde känslan och kontrollen överens…kroppen är inte med mig just nu! Tråkigt besked men väldigt viktigt. Som min kloke coach sa – det är kul att testa när det går bra men det är viktigare att testa när det går åt fel håll – då kan man agera innan det är för sent. Och dagens citat från Minatti är

”att fortsätta köra på med träning nu vore som att spela rysk roulette med fyra kulor”

…dags att ta fram träningsintelligensen!

Ordination: VILA. Inget tjuvtränande eller småtestande av formen. Promenader och stretching är tillåtet men inget annat.  Hur länge? Tills det känns HELT bra. Alltså, inte tills jag tycker att jag vilat nog, inte tills jag känner att jag borde vara på topp igen, inte tills jag tröttnat på promenader och kryper på väggarna, inte tills jag vill känna mig bra…utan tills jag verkligen känner mig bra. En bra början är vilopulsen som ska ned till helt normal, sedan kanske någon extra dag vila och därefter kan jag smyga igång. När jag är igång och med bra känsla så gör vi ett nytt test.

Det finns andra viktiga saker än träning. Vacker natur
 t ex och vänner som vågar vara ärliga, kommer träffa
flera av dem i helgen! 

Så här sitter jag nu mitt i en treveckors mängdperiod med träningsförbud…tråkigt, men jag är samtidigt så himla glad att jag får vägledning i detta. Förra året körde jag på hela hösten och ökade och ökade min belastning och stannade inte förrän det var alldeles för sent. Den gången lyssnade jag inte alls på varningssignalerna och tjuvtränade hej vilt, det slutade med att jag fick vila i princip hela januari när snön låg vit utanför, det var hemskt. Jag såg inte annat än folk med skidor under armen och jag har lovat mig själv att aldrig sätta mig i den sitsen igen. Nu tänker jag lyssna på kroppen och coachen. Vi vet inte vad som är fel, men att det är fel. Det kan vara en infektion som lurar nånstans, eller att kroppen reagerar på förra veckans tre höga fartpass. Jag vet inte och får vackert försöka att acceptera det.

Familjen är också viktig -
här mamma och pappa på besök i Mora i augusti

Jag försöker att fokusera på att jag har fin träning bakom mig i augusti och september och har alla förutsättningar för en bra säsong i vinter. Om jag ska se det positiva så är jag glad att det inte är snösäsong ännu, att det planerade testet låg nu så att jag fick min känsla bekräftad svart på vitt och att jag inte missar alltför mycket träning med klassen då det ändå är höstlov nästa vecka – dessutom passar jag på att göra ett Stockholmsbesök för både sociala aktiviteter och jobb så det passar egentligen ganska bra in i tiden med vila. Jag drog en viktig lärdom av förra årets dip – nämligen att det är viktigt att ha andra mål och saker som är viktiga utanför träningen, annars blir det vääldigt jobbigt att vila. 

Från ett tjuvträningspass kring nyår i fjol. Något jag fick ångra...jag ska aldrig mer tjuvträna...