Drömmen som blev sann

Drömarbetsplatsen

För nästan exakt fyra år sedan, under luciahelgen 2009 var jag på mitt första träningsläger någonsin, ett vasaloppsläger med Staffan Larsson här i Mora. Jag hade då i princip inte stått på längdskidor på drygt 10 år och jag hade aldrig någonsin tränat någon teknik. Min erfarenhet av längd var av karaktären ”gå på tur” med ryggsäck innehållande varm choklad. Jag blev placerad i nybörjargruppen och när Staffan ställde oss i en kraftig uppförsbacke (som jag idag skulle betrakta som ett lätt motlut) och påstod att vi skulle staka uppför den så tänkte jag det kommer aldrig gå. Men det gick, med tips från Staffan om rätt teknik tog jag mig upp. Jag minns lägret det som något av det roligaste jag gjort och hur jag tänkte att det måste vara världens bästa jobb att vara skidtränare på vasaloppsläger. Att få hjälpa människor att utvecklas och se dem göra saker de inte trodde vara möjliga, åka skidor och vara utomhus verkade som en fantastisk kombination. Jag tänkte att jag verkligen skulle vilja jobba med det, men insåg att den lilla detaljen att jag inte kunde åka skidor var ett stort problem i min vision. Nåväl, jag kan ju i alla fall åka på skidträningsläger varje år framöver och få ha så här kul en gång om året blev min slutsats.

I helgen såg jag hur ett tidigare tryck med foten gjorde att en av deltagarna på Perfect Skiings vasaloppsläger snabbt kom ikapp åkaren framför. Jag såg tävlingsdjävulen krypa fram hos flera under stafetterna och jakten runt koner. Jag hörde frasen – men NU förstår jag varför man ska trampa runt i svängarna efter utförskörningsträningen. Jag såg hur en deltagare tog sig uppför saxbacken utan släpp på tredje försöket för att han slutade att stressa och hann fram med höften. Upplevt från andra sidan var upplevelsen en annan men minst lika stark, denna gång såg jag det hela från ledarperspektivet. I helgen levde jag min dröm, fyra år efter min vision om det perfekta jobbet så ledare på ett Vasaloppsläger så besannades den. Det var fantastiskt roligt och jag fick tillbaka så mycket energi från alla deltagarna.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi ha trott att jag skulle förverkliga min vision och en dag stå som skidtränare. Staffan Larsson – klart att han kunde, som vasaloppsvinnare. Men hur skulle en nybörjare kunna ta sig dit? Jag kunde ju ingenting. Jag lade inte upp någon fyraårsplan mot det målet, det kändes mer avlägset än månen. Men någonstans i mitt undermedvetna tror jag att något fastnade och att det sedan dess har styrt mina handlingar mot min vision. Jag är en person som gör saker fullt ut. Som de flesta karaktärsdrag har det sina bra och dåliga sidor men kraften att kunna förverkliga en sådan vision är något som helt klart ligger på pluskontot av 100 % - genen. Dock kanske det var en förutsättning att det var just en vision och inte ett uttalat mål med en planering, risken är att jag hade försökt för mycket i så fall och det har jag ju flera gånger fått erfara att det kan gå överstyr om jag försöker för mycket istället för att bara göra just ”lagom”.  Det kanske hade gått i alla fall men möjligen hade det tagit dubbelt så lång tid. 

Glad som ett barn på julafton i skidtränarrollen

Turistande i moraknivsfabriken

Det är kul att leka!

I övrigt har sista månaden svischat förbi. Jag har kunnat träna på bra och kroppen har känts fräsch, inga sjukdomsproblem eller behov av extra vila. Sedan jag kom hem från lägret i Bruksvallarna har jag haft besök av en kompis och då turistat i Mora  med bl a Moraknivstest, arrangerat läger för 36 personer från min klubb Stockholms rullskidklubb, hållt en föreläsning på samma läger, varit i Stockholm i nästan en vecka för att planera ett nytt kök i min lägenhet där, fått fräschare muskler än på länge tack vare regelbunden massage, åkt 30 mil skidor (klassiskt och skate), fått aha-upplevelser i stakningen tack vare Coach Tommie och i tvåans växel på skateskidorna tack vare Coach Minatti och min klasskompis Lena, jobbat lite mer än min planerade halvtidstjänst då jag fått ett nytt spännande projekt och haft en fin helg i Grönklitt med vänner på besök från både Örebro och Stockholm. Jag har sett vintern komma och spåren växa fram, åkt skidor i Grönklitt, Hemus och Älvdalen och nu ser jag långsamt snön smälta utanför fönstret, med 8 plusgrader och regn så går det snabbt. 

Morgonjogg i första frosten

Kvällsjogg i första snön!

En av mina tränaridoler Tommie under läger med klubben

Bruks baby!

Just nu befinner jag mig i mitt favorittillstånd – på träningsläger! Dessutom i skidåkarmeckat Bruksvallarna. Kan inte bli så mycket bättre. Förra veckans komigång gick bra, varvade träning med några dagars jobb i Sthlm/Västerås och härligt mycket snack och därefter kompishäng med en gammal vän på besök under helgen.

Äntligen snö och träningsförbudet upphävt!!
Nöjd Frida!

Däremot gick testet på söndagen inte så bra – det var ungefär samma resultat som sist vilket är en ganska stor försämring sedan september. Men sista veckorna har vilopuls och känslan i kroppen varit helt normal så coach Minatti tror inte att det beror på för mkt träning utan att det är något annat som varit på tok. Kanske någon dold infektion. Jag har själv funderat på om det helt enkelt beror på att jag tränat stakning mycket mindre under hösten så kanske har prestationen sjunkit därför. Men det är kanske lite för stor försämring för att det ska vara hela sanningen. Det känns ju såklart inte så kul att prestationen sjunkit men oavsett vad så fick jag ok på att träna på igen, HURRA! Det är ju det viktigaste för det är så skoj att få träna och speciellt nu när det är snöpremiär. Men även stränga order att ta det lugnt med fart förutom nåt pass mot slutet av veckan.

Så, sedan i måndags har vi frotterat oss med skideliten i spåren. Såväl Charlotte Kalla, Ida Ingemarsdotter, Daniel Rikardsson, Marcus Hellner, Lisa Larsen, Jörgen Brink, Susanne Nyström och Anders Södergren har siktats och även vinterstudiokänslan infann sig då vi mötte en glatt hejande Anders Blomqvist på väg upp på fjället häromdagen. Otroligt inspirerande och känslan att säsongen snart är igång är skön. Flera av mina klasskompisar ska tävla i Bruksvallspremiären nästa vecka, det ska bli så kul att följa.

Fina förhållanden

Jag har tragglat en hel del skateteknik – jag är ny på skate och har stoor förbättringspotential där. Än så länge är det mest balansträning som gäller, det vanligaste nybörjarmisstaget är att man ligger för mkt i mitten och inte glider ut och får till tyngdöverföringen. Till skillnad från klassisk teknik ska höfterna inte vridas i skate, utan de ska vara stela och bara flytta sig från sida till sida. Igår åkte jag i en timme fram och tillbaka på 500 meters spår och övade bara detta. Gissa om det var skönt att få kommentaren: inte så tokigt nu Frida – av Minatti efter morgonens skateintervaller. Att bli frustrerad, få konstruktiv kritik, öva och därefter se framsteg är fantastiskt kul och en av de saker som gör att jag älskar skidåkning! Det bästa är att man aldrig blir fullärd så jag kommer att få njuta av det många många år framöver  =) det är verkligen värt den stora frustration som jag ganska ofta känner däremellan.

I övrigt har vi skönt stughäng och myser. Varje morgon börjar med en morgonjogg i ett mörkt och snöigt landskap, gröten blir godare och sömnen blir skönare på träningsläger! Det enda problemet är att tiden går fort, imorgon åker vi hem igen. 

Så här borde alla människor få börja dagen, jag
tror världen hade varit en bättre plats då =) 

Hallen i en helt vanlig träningslägerstuga
med 6 tjejer som alla har minst två par skidor och pjäxor 

Regnbåge - den syntes bättre på riktigt än på bild,,,,

Träningslycka på mittåkläppspåret
en sen eftermiddag. Tur att månen lyste på väg ned.

Komigång och coaching

Igår blev det återhämtning i form av massage
igen och som bonus fick jag följa med
 och fodra hästarna efter massagen....
Att höra hästar äta kan vara nåt av det mest
rofyllda som finns - mental återhämtning! 

Efter extra säkerhetsvila resten av helgen så startade jag igång träningen igen idag. Vi har återhämtningsvecka på schemat då vi har klarat av ännu en tre veckors tuffare period. Dock hann jag ju bara med 1.5 vecka hårdkörning innan jag blev ordinerad vila så för mig kommer återhämtningsveckan att fungera som ”Komigångvecka”. Till helgen ska jag göra ett nytt laktattest för att säkerställa att kroppen är på banan igen inför nästa period. Jag hade samtal med coach Minatti imorse och vi analyserade min träning tidigare under hösten. Vi vet fortfarande inte riktigt varför mitt förra test var så dåligt. Visst körde jag rätt tufft just under veckan precis innan testet men innan dess har det inte varit en så värst dramatisk höjning av min träningsdos jämfört med innan, men kanske var det nåt annat fel, eller så var det dagsformen. Det är ju en komplicerad manick, kroppen, det är ju en av delarna som gör den så fascinerande. Dagens komigång idag bjöd på 50 minuters löpning i höstregn och därefter en frustrerad stund i jympasalen där jag ägnade mig åt att vara arg på en volleyboll mesta delen av tiden.

Förutom träningen så blev det även lite jobb och planering för kommande vinteraktiviteter, lägret med kluben närmar sig och om en månad är det dags! Programmet börjar ta form.

Kvällen tillbringades även den i jympahallen, en del svett för mig men mest för min adept som jag under de närmaste fyra månaderna ska coacha inför hans vasaloppsdebut! Det är en annan elev på skolan, som inte går skidlinjen, som bestämt sig för att prova längdskidor för första gången i sitt liv och frågade om jag kunde tänka mig att coacha honom på vägen. För mig som drömmer om att kunna ägna mer tid åt några av de roligaste sakerna jag vet, nämligen pedagogik, utveckling och träning, var svaret självklart och det ska bli jättekul. Idag hade vi vår första praktiska del (vi har tidigare stämt av lite kring målsättning och praktiska förutsättningar) som bestod av tester för att utvärdera status idag. Vi började med lite screening av rörlighet och corestyrka följt av konditionstest på stakmaskinen och till sist några styrkeövningar. Styrkan körde även jag och ett par klasskompisar också och i resultaten var för mig en bekräftelse på att min styrka är att jag är stark, framförallt i triceps men även benen och min svaghet är uthållighet… 

När jag började skissa på träningsplaneringen insåg jag att om fyra månader är det dagen efter Vasaloppet och jag hoppas att jag kan bidra till att göra min adepts resa mot målet så bra som möjligt...tänk rälsen nedan. Jag blir bara SÅ skidsugen när jag ser den bilden...

Detta mötte mig på väg hem från stationen
igår när jag kom hem till Mora.

Vägen till målet är lång, här en bild från spåret
dagen innan Vasaloppet 2013,
skidtest vid mångsbodarna.

Höstlov

Jag har upptäckt att himlen ofta är vacker i Sthlm med, bara man tar sig tid att titta upp!

Det var drygt 10 år sedan jag hade höstlov från skolan senast. Då tillbringade jag veckan till stor del i stallet. Dessutom hann jag troligen med många sovmorgonar för att väga upp försummad sömn, mycket tid med vänner och en och annan natt vandrandes fram och tillbaka på Kyrkogatan i Arvika, inte frusen trots oktoberkylan då alkohol som bekant värmer inifrån. I likhet med då har jag tillbringat mycket tid med vänner under den senaste veckan då jag haft lov från skidlinjen och den schemalagda träningen i Mora. Resten har varit ganska olik då jag inte varit ledig utan istället jobbat heltid, passande nog var min lägenhet tom just denna vecka då min hyresgäst var på semester så jag stannade kvar i Stockholm och jobbade och har skött en massa annat praktiskt som var bra att passa på att fixa med när jag var hemma (av de tre ställen som nu utgör hemma dvs Mora, Stockholm, Arvika). Efter förra veckans träningsförbud har jag tagit det väldigt lugnt och helvilat fram till torsdag, vilopulsen sjönk till normal nivå först i tisdags och efter två extra dagars vila mjukstartade jag så smått träningen med en underbar yogaklass för Penny på Atmajyoti och igår blev det en kort lunchjogg för att börja väcka kroppen, det kändes ok men ingen toppform direkt. Som tur var höll sällskapet betydligt högre klass i form av Tommie, min tränare i Stockholms rullskidklubb, och massa roliga skiddiskussioner blev det såklart. 

Veckan har innehållit många fina kaffestunder!

Det har varit fantastiskt skönt att ha lov denna vecka, även om det inte varit lov på så sätt att jag varit helledig så har jag bytt miljö och befunnit mig utanför min vardag vilket möjliggjort perspektivskifte och reflektion. Det är ju ofta svårt att se ett system när man är mitt i det. Jag har i samband med detta funderat en hel del på vikten av att ha någon som hjälper till att lyfta blicken, en mentor, coach, chef, vän, familjemedlem eller vem det nu kan vara beroende på vilket område det rör. För mig är det tydligt att det är bara jag själv som kan förändra mig, utvecklas och lära mig, det kan ingen annan göra åt mig. Men inför en annan person måste formulera sig och uttrycka det man redan vet och på så sätt kan det vara lättare att få syn på sina egna tankar inklusive de tankevurpor som kan gömma sig däri. Jag har väldigt lätt att bli entusiastisk, vilja mycket och agerar ibland som att mer alltid vore bättre, det sker inom flera områden i livet. Långsamt lär jag mig agera efter att livet faktiskt inte förhåller sig på det sättet, att ibland är lagom bäst och små medel kan ge stora resultat, något jag vet med hjärnan sedan lång tid men som jag kan glömma av att agera efter lite då och då.

Soluppgång på väg till jobbet, inklusive störande element

Även här vacker himmel, på väg till jobbet i Sthlm. Betydligt
mer intryck runtom än i Dalarna

Förra året var den här tiden på året hektisk både inom jobbet och träningen, jag sprang fortare och fortare och hann inte med mycket socialt alls. Det slutade med att jag fick betala priset under januari då jag fick vila helt och dessutom var jag rätt nere och deppig mentalt. I år har jag lugnat ned träningen i tid hoppas jag. Efter gårdagens jogg blev jag väldigt trött under em och kommer därför att vila idag med, något jag aldrig hade gjort i fjol, trots att jag ju egentligen hade vetat att det hade varit det klokaste. Gällande jobbet hade jag bra samtal med min chef i veckan som gick och vi har nu gjort en realistisk plan för mina arbetsuppgifter under den kommande vintersäsongen. Jag jobbar halvtid nu men har lagt lite mer timmar under hösten och kommer att ta ut en del semester under vintern som för att kunna fokusera mer på skidåkningen. Om jag själv får planera drar det lätt iväg och blir för mycket, jag tänker ”jag vill så det måste gå” – visst går det, men det innebär ju höga stressnivåer och det är oftast inte en behaglig tillvaro. Det känns bra inför säsongen och jag är glad över höstlovet, det har vart härligt och dessutom har jag hunnit umgås mycket med mina vänner. Jag ser fram emot när kroppen kommer igång så jag kan börja träna igen, men när det är dags det får jag se. Och så hoppas jag att kylan snart kommer så att skidorna får komma fram…håller tummarna och dansar snödans!

Mentorer är bra i stort som smått, t ex i glasögonköp...

...dessutom kan man ha kul under tiden.

Snart...!

Fantastiskt mysig middag på Sibiriens soppkök!

Jag och fotbollskillarna...eller?

”Jag har alltid varit bland de stelare, det brukar vara jag och fotbollskillarna som är på samma nivå när det är dags för stretch eller på yogapassen”

-          ”Fotbollskillarna? Det tror jag inte på, de är mycket vigare än du, det måste varit du och hockeykillarna…”

      Konversationen ovan utspelade sig för ungefär ett halvår sedan mellan mig och PT:n Magnus Hagström som under sommaren har hjälpt mig med analys av starka/svaga sidor och grundstyrkeprogram inför nästa skidsäsong. Jag kunde vid detta tillfälle inte utföra styrkeövningar med korrekt teknik, knappt en knäböj, absolut inte en overhead squat och inte heller marklyft. Jag blev ordinerad en ordentlig uppryckning av rörligheten innan jag ens fick kika på vikterna.

Det är viktigt att ta hand om sina
stakmuskler!

Igår var jag på massage och fick beröm för min fina hållning och avslappnade bröstmuskulatur. Det finns fortfarande många stela muskler men det är ljusår från läget för ett halvår sedan. Hur gick det till? Jo, under sommaren har jag jobbat med stretch (främst lång stretch av kalla muskler), foamroller och rörlighetsövningar. Som jag tidigare skrev om här så ledde en stukad fot till större fokus på rörligheten även under sommaren. Kolla in rörlkighetstesterna på Anders Södergren där det förklaras varför det är viktigt att jobba med rörligheten. Jag är ovanligt stel och behöver därför lägga en del fokus på detta område så att rörligheten inte är det som begränsar mig, man är aldrig starkare än sin svagaste länk…

Jag försöker nu passa på att jobba vidare med just stretch och rörlighet när jag är ordinerad vila. Minatti brukar framhålla vikten av att fokusera på annat än den uteblivna träningen när man vilar, det kan vara material, rörlighet, avslappning, förberedelser för säsongen och annat som är svårt att hinna när träningsdosen är som störst. På så sätt kan man förbereda sig inför perioder när träningen och återhämtningen tar mer tid. Massagetiden igår var inbokad sedan innan men var verkligen perfekt tajming att få den just nu! Jag var hos en massör som förklarade massor kring vilka muskler han masserade och vad han kände och vi kunde resonera ihop kring detta, superkul och bra med en riktig besiktning och en hjälp för mig att hitta vilka områden jag ska fokusera på i min egen rörlighetsträning. Efter gårdagen kan jag konstatera Rectus Femoris och Pectoralis Minor tillhör de delar av min kropp som ska få lite extra kärlek framöver!

Nu är jag snart i Stockholm där jag ska jobba i eftermiddag, luncha med mina fina kollegor och sedan träffa några av mina bästa vänner i helgen! Life is good! Önskar er alla en fin helg! 

Vacker soluppgång nånstans efter Leksand, tyvärr skitig ruta på tåget...

Ordination: VILA

För mörkt för kort imorse - istället en bild på min hemstad Arvika sedd över isen i
 mellandagarna för ett par år sedan.
Inte helt olikt Mora, kanske bidrar till hemmakänslan jag har här? 

Imorse klev jag upp när det var riktigt mörkt ute och tog en kort morgonpromenad längs Siljans strand, sedan kopplade jag upp mig och jobbade på distans under förmiddagen och en stund efter lunch. Därefter var det dags att byta om och promenera bort till Emmabo (döpt efter Emma Zorn) som är skidkursens ”klasshus” och rymmer såväl föreläsningssal som vallabod, skidförråd samt ett testrum med rullskidband och stakmaskin och det var dit jag begav mig.

Coachen bytte ut stavspetsarna till ett par gummiklossar som fungerar på bandet och jag klev upp och började värma upp. Det var tredje gången jag genomför ett laktattest på rullskidor och som vanligt hade jag svårt att slappna av på bandet, det är svårt att reglera farten efter bandets hastighet så det blir jämnt och att få ett flyt. Dessutom är jag alltid lite rädd att trilla av… Men efter lite tips från coachen gick det ändå ganska bra och började flyta på. Efter uppvärmning stakade jag i 5 minuter och sedan var det dags att ta blodprov som sedan körs i en maskin för att få fram laktatvärdet, pulsen noteras och jag får även uppskatta min ansträngda nivå på Borgskalan som är en metod för självskattning. Första nivån kändes bra, skönt tyckte jag som varit lite orolig då jag inte tycker jag haft någon vidare känsla i kroppen sista dagarna. Dessutom har min vilopuls varit kring 8-10 slag högre än vanligt men jag har inga andra symtom på förkylning eller liknande så jag har antagit att det berott på hög träningsbelastning och på urladdningen på Haninge trail i söndags.

När blodprovet var taget så höjdes lutningen en grad och jag fick staka 5 minuter på nästa nivå. Nu började det bli lite jobbigare, nytt blodprov togs och sedan var det dags för en brantare lutning igen. Nu blev det bli riktigt jobbigt för mig, jag fick verkligen ta i för att hålla bandets hastighet och känslan var bra mkt jobbigare än förra gången jag gjorde testet (för åtta veckor sedan). Då kunde jag staka hela den nivån med god kontroll och vi trodde att jag denna gång skulle vara redo för en nivå till i testprotokollet, men så blev det inte alls. Minatti räknade ned från 40 sekunder och jag fick nästan kriga mig fram och var väldigt glad när de 5 minutrarna var slut! Coachen konstaterade snabbt att något var på tok, när vi fick klart testprotokollet så var både laktatnivåerna och pulsen bra mycket högre än förra gången jag gjorde testet…denna gång stämde känslan och kontrollen överens…kroppen är inte med mig just nu! Tråkigt besked men väldigt viktigt. Som min kloke coach sa – det är kul att testa när det går bra men det är viktigare att testa när det går åt fel håll – då kan man agera innan det är för sent. Och dagens citat från Minatti är

”att fortsätta köra på med träning nu vore som att spela rysk roulette med fyra kulor”

…dags att ta fram träningsintelligensen!

Ordination: VILA. Inget tjuvtränande eller småtestande av formen. Promenader och stretching är tillåtet men inget annat.  Hur länge? Tills det känns HELT bra. Alltså, inte tills jag tycker att jag vilat nog, inte tills jag känner att jag borde vara på topp igen, inte tills jag tröttnat på promenader och kryper på väggarna, inte tills jag vill känna mig bra…utan tills jag verkligen känner mig bra. En bra början är vilopulsen som ska ned till helt normal, sedan kanske någon extra dag vila och därefter kan jag smyga igång. När jag är igång och med bra känsla så gör vi ett nytt test.

Det finns andra viktiga saker än träning. Vacker natur
 t ex och vänner som vågar vara ärliga, kommer träffa
flera av dem i helgen! 

Så här sitter jag nu mitt i en treveckors mängdperiod med träningsförbud…tråkigt, men jag är samtidigt så himla glad att jag får vägledning i detta. Förra året körde jag på hela hösten och ökade och ökade min belastning och stannade inte förrän det var alldeles för sent. Den gången lyssnade jag inte alls på varningssignalerna och tjuvtränade hej vilt, det slutade med att jag fick vila i princip hela januari när snön låg vit utanför, det var hemskt. Jag såg inte annat än folk med skidor under armen och jag har lovat mig själv att aldrig sätta mig i den sitsen igen. Nu tänker jag lyssna på kroppen och coachen. Vi vet inte vad som är fel, men att det är fel. Det kan vara en infektion som lurar nånstans, eller att kroppen reagerar på förra veckans tre höga fartpass. Jag vet inte och får vackert försöka att acceptera det.

Familjen är också viktig -
här mamma och pappa på besök i Mora i augusti

Jag försöker att fokusera på att jag har fin träning bakom mig i augusti och september och har alla förutsättningar för en bra säsong i vinter. Om jag ska se det positiva så är jag glad att det inte är snösäsong ännu, att det planerade testet låg nu så att jag fick min känsla bekräftad svart på vitt och att jag inte missar alltför mycket träning med klassen då det ändå är höstlov nästa vecka – dessutom passar jag på att göra ett Stockholmsbesök för både sociala aktiviteter och jobb så det passar egentligen ganska bra in i tiden med vila. Jag drog en viktig lärdom av förra årets dip – nämligen att det är viktigt att ha andra mål och saker som är viktiga utanför träningen, annars blir det vääldigt jobbigt att vila. 

Från ett tjuvträningspass kring nyår i fjol. Något jag fick ångra...jag ska aldrig mer tjuvträna...

Haninge trail race report!

Veckan som gick gav ännu ett kvitto på att jag är på väg åt rätt håll, på söndagen åkte jag, Lena och Max i

Det är alltid skönt efteråt... Foto: Lars Bergström

klassen ned till Stockholm för att springa Haninge Trail, www.haningetrail.se, ett riktigt terränglopp med många höjdmeter, stenig stig och lera som jag verkligen kan rekommendera. Jag sprang det i fjol med, det var mitt första riktiga terränglopp och jag var i strålande löpform, jag flög jag fram över stock och sten och var överlycklig i mål, fylld av endorfiner och löparglädje. I år var det tungt från start och trots att underlaget var betydligt bättre (mindre lera) så kändes stegen tyngre. Först efter ca halva loppet började jag på allvar komma in i loppet och fick ta till diverse psykologiska metoder mot mig själv för att få benen att samarbeta. Det gick ok men den där extra växeln saknades helt! Jag gick en del i de brantaste backarna men såg till att börja springa innan toppen var nådd – det är en strategi jag märkt fungerar bra för mig, jag försöker spara lite uppför för att sedan öka sista biten upp och över krönet. Jag har mer än en gång med lätthet passerat löpare som flåsar högt efter att ha gett allt i backen och sedan inte orkar springa på över krönet och den efterföljande nedförsbacken.

Maskerad på höstfesten i skolan
 i lördags...jag var nån
slags Hollywoodmumie.
Kan jag skylla stela ben på
ojämn klackhöjd måntro??

Jag tog aldrig riktigt slut men kunde heller inte öka så mycket på slutet och pulsen var lite lägre än i fjol – 

benen var lite slitna efter en hyfsad träningsvecka. Förra året tror jag att jag hade tränat runt 5 timmar samma vecka som loppet, i år snarare 10 timmar och dessutom i allmänhet mindre löpträning. En annan skillnad mot föregående år var att jag uppfattade backarna som betydligt kortare och mindre branta – ett resultat av att ha tränat mycket i den mer kuperade Moraterrängen. Men, de var tillräckligt långa och branta för att få det riktigt jobbigt och det var himla skönt att spurta in i målet och mötas av ett bekant ansikte i form av Anna som gav mig en medalj. Förutom henne träffade jag även några tjejer till från XCQ - ett nätverk med gemensamma träningar, läger och pepp för tjejer som åker och tävlar på längdskidor Stockholm, jättekul att se dem igen!

Loppet blev en bekräftelse på coachens tes som jag skrev om förra veckan – känsla är bra, kontroll är bättre, för trots en kass känsla sprang jag in på 1:28:38 jämfört med 1:32:45 i fjol. Visserligen bättre underlag i år men jag tror inte det gjorde drygt 4 minuter så grundformen verkar vara bättre, ett skönt besked! 

Vi kom hem sent i söndags kväll och sedan dess har jag tagit det lugnt träningsmässigt då jag ska köra laktattest på rullskidbandet imorgon, blir kul att se om resultatet där pekar åt samma håll. Igår tränade jag lite lugnt på mtb och idag morgonjogg i och därefter lite löpning i Hemus, i SNÖ! Tyvärr övergick det senare i spöregn vilket gjorde att jag inte kände mig alltför nedslagen över att missa det ordinarie schemats skidgångspass i Gesunda utan tillfredsställd med alternativet att snacka bort en timme i bastun med Emma istället =) Det var ett kvalitetspass verkligen! 

Nedan tre bilder från dagen - till vänster morgonjogg, det är inte riktigt alltid finväder och strålande utsikt ens i Mora....i mitten gör sig klasskompisarna redo för att ge sig iväg mot första passet för dagen, stakintervaller medan jag och Emma som också vilar inför test imorgon följde deras spår på rullskidbanan i Hemus, högra bilden. Nu är det barmark igen. Jag älskar kontraster! 

Lördagen bjöd på fantastiskt höstväder och trevligt sällskap på joggingturen!

Till sist...nån mer än jag som blir konstigt
glad över jämna fina siffror på klockan?