Drömmen som blev sann

Drömarbetsplatsen

För nästan exakt fyra år sedan, under luciahelgen 2009 var jag på mitt första träningsläger någonsin, ett vasaloppsläger med Staffan Larsson här i Mora. Jag hade då i princip inte stått på längdskidor på drygt 10 år och jag hade aldrig någonsin tränat någon teknik. Min erfarenhet av längd var av karaktären ”gå på tur” med ryggsäck innehållande varm choklad. Jag blev placerad i nybörjargruppen och när Staffan ställde oss i en kraftig uppförsbacke (som jag idag skulle betrakta som ett lätt motlut) och påstod att vi skulle staka uppför den så tänkte jag det kommer aldrig gå. Men det gick, med tips från Staffan om rätt teknik tog jag mig upp. Jag minns lägret det som något av det roligaste jag gjort och hur jag tänkte att det måste vara världens bästa jobb att vara skidtränare på vasaloppsläger. Att få hjälpa människor att utvecklas och se dem göra saker de inte trodde vara möjliga, åka skidor och vara utomhus verkade som en fantastisk kombination. Jag tänkte att jag verkligen skulle vilja jobba med det, men insåg att den lilla detaljen att jag inte kunde åka skidor var ett stort problem i min vision. Nåväl, jag kan ju i alla fall åka på skidträningsläger varje år framöver och få ha så här kul en gång om året blev min slutsats.

I helgen såg jag hur ett tidigare tryck med foten gjorde att en av deltagarna på Perfect Skiings vasaloppsläger snabbt kom ikapp åkaren framför. Jag såg tävlingsdjävulen krypa fram hos flera under stafetterna och jakten runt koner. Jag hörde frasen – men NU förstår jag varför man ska trampa runt i svängarna efter utförskörningsträningen. Jag såg hur en deltagare tog sig uppför saxbacken utan släpp på tredje försöket för att han slutade att stressa och hann fram med höften. Upplevt från andra sidan var upplevelsen en annan men minst lika stark, denna gång såg jag det hela från ledarperspektivet. I helgen levde jag min dröm, fyra år efter min vision om det perfekta jobbet så ledare på ett Vasaloppsläger så besannades den. Det var fantastiskt roligt och jag fick tillbaka så mycket energi från alla deltagarna.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi ha trott att jag skulle förverkliga min vision och en dag stå som skidtränare. Staffan Larsson – klart att han kunde, som vasaloppsvinnare. Men hur skulle en nybörjare kunna ta sig dit? Jag kunde ju ingenting. Jag lade inte upp någon fyraårsplan mot det målet, det kändes mer avlägset än månen. Men någonstans i mitt undermedvetna tror jag att något fastnade och att det sedan dess har styrt mina handlingar mot min vision. Jag är en person som gör saker fullt ut. Som de flesta karaktärsdrag har det sina bra och dåliga sidor men kraften att kunna förverkliga en sådan vision är något som helt klart ligger på pluskontot av 100 % - genen. Dock kanske det var en förutsättning att det var just en vision och inte ett uttalat mål med en planering, risken är att jag hade försökt för mycket i så fall och det har jag ju flera gånger fått erfara att det kan gå överstyr om jag försöker för mycket istället för att bara göra just ”lagom”.  Det kanske hade gått i alla fall men möjligen hade det tagit dubbelt så lång tid. 

Glad som ett barn på julafton i skidtränarrollen

Turistande i moraknivsfabriken

Det är kul att leka!

I övrigt har sista månaden svischat förbi. Jag har kunnat träna på bra och kroppen har känts fräsch, inga sjukdomsproblem eller behov av extra vila. Sedan jag kom hem från lägret i Bruksvallarna har jag haft besök av en kompis och då turistat i Mora  med bl a Moraknivstest, arrangerat läger för 36 personer från min klubb Stockholms rullskidklubb, hållt en föreläsning på samma läger, varit i Stockholm i nästan en vecka för att planera ett nytt kök i min lägenhet där, fått fräschare muskler än på länge tack vare regelbunden massage, åkt 30 mil skidor (klassiskt och skate), fått aha-upplevelser i stakningen tack vare Coach Tommie och i tvåans växel på skateskidorna tack vare Coach Minatti och min klasskompis Lena, jobbat lite mer än min planerade halvtidstjänst då jag fått ett nytt spännande projekt och haft en fin helg i Grönklitt med vänner på besök från både Örebro och Stockholm. Jag har sett vintern komma och spåren växa fram, åkt skidor i Grönklitt, Hemus och Älvdalen och nu ser jag långsamt snön smälta utanför fönstret, med 8 plusgrader och regn så går det snabbt. 

Morgonjogg i första frosten

Kvällsjogg i första snön!

En av mina tränaridoler Tommie under läger med klubben

Bruks baby!

Just nu befinner jag mig i mitt favorittillstånd – på träningsläger! Dessutom i skidåkarmeckat Bruksvallarna. Kan inte bli så mycket bättre. Förra veckans komigång gick bra, varvade träning med några dagars jobb i Sthlm/Västerås och härligt mycket snack och därefter kompishäng med en gammal vän på besök under helgen.

Äntligen snö och träningsförbudet upphävt!!
Nöjd Frida!

Däremot gick testet på söndagen inte så bra – det var ungefär samma resultat som sist vilket är en ganska stor försämring sedan september. Men sista veckorna har vilopuls och känslan i kroppen varit helt normal så coach Minatti tror inte att det beror på för mkt träning utan att det är något annat som varit på tok. Kanske någon dold infektion. Jag har själv funderat på om det helt enkelt beror på att jag tränat stakning mycket mindre under hösten så kanske har prestationen sjunkit därför. Men det är kanske lite för stor försämring för att det ska vara hela sanningen. Det känns ju såklart inte så kul att prestationen sjunkit men oavsett vad så fick jag ok på att träna på igen, HURRA! Det är ju det viktigaste för det är så skoj att få träna och speciellt nu när det är snöpremiär. Men även stränga order att ta det lugnt med fart förutom nåt pass mot slutet av veckan.

Så, sedan i måndags har vi frotterat oss med skideliten i spåren. Såväl Charlotte Kalla, Ida Ingemarsdotter, Daniel Rikardsson, Marcus Hellner, Lisa Larsen, Jörgen Brink, Susanne Nyström och Anders Södergren har siktats och även vinterstudiokänslan infann sig då vi mötte en glatt hejande Anders Blomqvist på väg upp på fjället häromdagen. Otroligt inspirerande och känslan att säsongen snart är igång är skön. Flera av mina klasskompisar ska tävla i Bruksvallspremiären nästa vecka, det ska bli så kul att följa.

Fina förhållanden

Jag har tragglat en hel del skateteknik – jag är ny på skate och har stoor förbättringspotential där. Än så länge är det mest balansträning som gäller, det vanligaste nybörjarmisstaget är att man ligger för mkt i mitten och inte glider ut och får till tyngdöverföringen. Till skillnad från klassisk teknik ska höfterna inte vridas i skate, utan de ska vara stela och bara flytta sig från sida till sida. Igår åkte jag i en timme fram och tillbaka på 500 meters spår och övade bara detta. Gissa om det var skönt att få kommentaren: inte så tokigt nu Frida – av Minatti efter morgonens skateintervaller. Att bli frustrerad, få konstruktiv kritik, öva och därefter se framsteg är fantastiskt kul och en av de saker som gör att jag älskar skidåkning! Det bästa är att man aldrig blir fullärd så jag kommer att få njuta av det många många år framöver  =) det är verkligen värt den stora frustration som jag ganska ofta känner däremellan.

I övrigt har vi skönt stughäng och myser. Varje morgon börjar med en morgonjogg i ett mörkt och snöigt landskap, gröten blir godare och sömnen blir skönare på träningsläger! Det enda problemet är att tiden går fort, imorgon åker vi hem igen. 

Så här borde alla människor få börja dagen, jag
tror världen hade varit en bättre plats då =) 

Hallen i en helt vanlig träningslägerstuga
med 6 tjejer som alla har minst två par skidor och pjäxor 

Regnbåge - den syntes bättre på riktigt än på bild,,,,

Träningslycka på mittåkläppspåret
en sen eftermiddag. Tur att månen lyste på väg ned.

Komigång och coaching

Igår blev det återhämtning i form av massage
igen och som bonus fick jag följa med
 och fodra hästarna efter massagen....
Att höra hästar äta kan vara nåt av det mest
rofyllda som finns - mental återhämtning! 

Efter extra säkerhetsvila resten av helgen så startade jag igång träningen igen idag. Vi har återhämtningsvecka på schemat då vi har klarat av ännu en tre veckors tuffare period. Dock hann jag ju bara med 1.5 vecka hårdkörning innan jag blev ordinerad vila så för mig kommer återhämtningsveckan att fungera som ”Komigångvecka”. Till helgen ska jag göra ett nytt laktattest för att säkerställa att kroppen är på banan igen inför nästa period. Jag hade samtal med coach Minatti imorse och vi analyserade min träning tidigare under hösten. Vi vet fortfarande inte riktigt varför mitt förra test var så dåligt. Visst körde jag rätt tufft just under veckan precis innan testet men innan dess har det inte varit en så värst dramatisk höjning av min träningsdos jämfört med innan, men kanske var det nåt annat fel, eller så var det dagsformen. Det är ju en komplicerad manick, kroppen, det är ju en av delarna som gör den så fascinerande. Dagens komigång idag bjöd på 50 minuters löpning i höstregn och därefter en frustrerad stund i jympasalen där jag ägnade mig åt att vara arg på en volleyboll mesta delen av tiden.

Förutom träningen så blev det även lite jobb och planering för kommande vinteraktiviteter, lägret med kluben närmar sig och om en månad är det dags! Programmet börjar ta form.

Kvällen tillbringades även den i jympahallen, en del svett för mig men mest för min adept som jag under de närmaste fyra månaderna ska coacha inför hans vasaloppsdebut! Det är en annan elev på skolan, som inte går skidlinjen, som bestämt sig för att prova längdskidor för första gången i sitt liv och frågade om jag kunde tänka mig att coacha honom på vägen. För mig som drömmer om att kunna ägna mer tid åt några av de roligaste sakerna jag vet, nämligen pedagogik, utveckling och träning, var svaret självklart och det ska bli jättekul. Idag hade vi vår första praktiska del (vi har tidigare stämt av lite kring målsättning och praktiska förutsättningar) som bestod av tester för att utvärdera status idag. Vi började med lite screening av rörlighet och corestyrka följt av konditionstest på stakmaskinen och till sist några styrkeövningar. Styrkan körde även jag och ett par klasskompisar också och i resultaten var för mig en bekräftelse på att min styrka är att jag är stark, framförallt i triceps men även benen och min svaghet är uthållighet… 

När jag började skissa på träningsplaneringen insåg jag att om fyra månader är det dagen efter Vasaloppet och jag hoppas att jag kan bidra till att göra min adepts resa mot målet så bra som möjligt...tänk rälsen nedan. Jag blir bara SÅ skidsugen när jag ser den bilden...

Detta mötte mig på väg hem från stationen
igår när jag kom hem till Mora.

Vägen till målet är lång, här en bild från spåret
dagen innan Vasaloppet 2013,
skidtest vid mångsbodarna.

Höstlov

Jag har upptäckt att himlen ofta är vacker i Sthlm med, bara man tar sig tid att titta upp!

Det var drygt 10 år sedan jag hade höstlov från skolan senast. Då tillbringade jag veckan till stor del i stallet. Dessutom hann jag troligen med många sovmorgonar för att väga upp försummad sömn, mycket tid med vänner och en och annan natt vandrandes fram och tillbaka på Kyrkogatan i Arvika, inte frusen trots oktoberkylan då alkohol som bekant värmer inifrån. I likhet med då har jag tillbringat mycket tid med vänner under den senaste veckan då jag haft lov från skidlinjen och den schemalagda träningen i Mora. Resten har varit ganska olik då jag inte varit ledig utan istället jobbat heltid, passande nog var min lägenhet tom just denna vecka då min hyresgäst var på semester så jag stannade kvar i Stockholm och jobbade och har skött en massa annat praktiskt som var bra att passa på att fixa med när jag var hemma (av de tre ställen som nu utgör hemma dvs Mora, Stockholm, Arvika). Efter förra veckans träningsförbud har jag tagit det väldigt lugnt och helvilat fram till torsdag, vilopulsen sjönk till normal nivå först i tisdags och efter två extra dagars vila mjukstartade jag så smått träningen med en underbar yogaklass för Penny på Atmajyoti och igår blev det en kort lunchjogg för att börja väcka kroppen, det kändes ok men ingen toppform direkt. Som tur var höll sällskapet betydligt högre klass i form av Tommie, min tränare i Stockholms rullskidklubb, och massa roliga skiddiskussioner blev det såklart. 

Veckan har innehållit många fina kaffestunder!

Det har varit fantastiskt skönt att ha lov denna vecka, även om det inte varit lov på så sätt att jag varit helledig så har jag bytt miljö och befunnit mig utanför min vardag vilket möjliggjort perspektivskifte och reflektion. Det är ju ofta svårt att se ett system när man är mitt i det. Jag har i samband med detta funderat en hel del på vikten av att ha någon som hjälper till att lyfta blicken, en mentor, coach, chef, vän, familjemedlem eller vem det nu kan vara beroende på vilket område det rör. För mig är det tydligt att det är bara jag själv som kan förändra mig, utvecklas och lära mig, det kan ingen annan göra åt mig. Men inför en annan person måste formulera sig och uttrycka det man redan vet och på så sätt kan det vara lättare att få syn på sina egna tankar inklusive de tankevurpor som kan gömma sig däri. Jag har väldigt lätt att bli entusiastisk, vilja mycket och agerar ibland som att mer alltid vore bättre, det sker inom flera områden i livet. Långsamt lär jag mig agera efter att livet faktiskt inte förhåller sig på det sättet, att ibland är lagom bäst och små medel kan ge stora resultat, något jag vet med hjärnan sedan lång tid men som jag kan glömma av att agera efter lite då och då.

Soluppgång på väg till jobbet, inklusive störande element

Även här vacker himmel, på väg till jobbet i Sthlm. Betydligt
mer intryck runtom än i Dalarna

Förra året var den här tiden på året hektisk både inom jobbet och träningen, jag sprang fortare och fortare och hann inte med mycket socialt alls. Det slutade med att jag fick betala priset under januari då jag fick vila helt och dessutom var jag rätt nere och deppig mentalt. I år har jag lugnat ned träningen i tid hoppas jag. Efter gårdagens jogg blev jag väldigt trött under em och kommer därför att vila idag med, något jag aldrig hade gjort i fjol, trots att jag ju egentligen hade vetat att det hade varit det klokaste. Gällande jobbet hade jag bra samtal med min chef i veckan som gick och vi har nu gjort en realistisk plan för mina arbetsuppgifter under den kommande vintersäsongen. Jag jobbar halvtid nu men har lagt lite mer timmar under hösten och kommer att ta ut en del semester under vintern som för att kunna fokusera mer på skidåkningen. Om jag själv får planera drar det lätt iväg och blir för mycket, jag tänker ”jag vill så det måste gå” – visst går det, men det innebär ju höga stressnivåer och det är oftast inte en behaglig tillvaro. Det känns bra inför säsongen och jag är glad över höstlovet, det har vart härligt och dessutom har jag hunnit umgås mycket med mina vänner. Jag ser fram emot när kroppen kommer igång så jag kan börja träna igen, men när det är dags det får jag se. Och så hoppas jag att kylan snart kommer så att skidorna får komma fram…håller tummarna och dansar snödans!

Mentorer är bra i stort som smått, t ex i glasögonköp...

...dessutom kan man ha kul under tiden.

Snart...!

Fantastiskt mysig middag på Sibiriens soppkök!

Jag och fotbollskillarna...eller?

”Jag har alltid varit bland de stelare, det brukar vara jag och fotbollskillarna som är på samma nivå när det är dags för stretch eller på yogapassen”

-          ”Fotbollskillarna? Det tror jag inte på, de är mycket vigare än du, det måste varit du och hockeykillarna…”

      Konversationen ovan utspelade sig för ungefär ett halvår sedan mellan mig och PT:n Magnus Hagström som under sommaren har hjälpt mig med analys av starka/svaga sidor och grundstyrkeprogram inför nästa skidsäsong. Jag kunde vid detta tillfälle inte utföra styrkeövningar med korrekt teknik, knappt en knäböj, absolut inte en overhead squat och inte heller marklyft. Jag blev ordinerad en ordentlig uppryckning av rörligheten innan jag ens fick kika på vikterna.

Det är viktigt att ta hand om sina
stakmuskler!

Igår var jag på massage och fick beröm för min fina hållning och avslappnade bröstmuskulatur. Det finns fortfarande många stela muskler men det är ljusår från läget för ett halvår sedan. Hur gick det till? Jo, under sommaren har jag jobbat med stretch (främst lång stretch av kalla muskler), foamroller och rörlighetsövningar. Som jag tidigare skrev om här så ledde en stukad fot till större fokus på rörligheten även under sommaren. Kolla in rörlkighetstesterna på Anders Södergren där det förklaras varför det är viktigt att jobba med rörligheten. Jag är ovanligt stel och behöver därför lägga en del fokus på detta område så att rörligheten inte är det som begränsar mig, man är aldrig starkare än sin svagaste länk…

Jag försöker nu passa på att jobba vidare med just stretch och rörlighet när jag är ordinerad vila. Minatti brukar framhålla vikten av att fokusera på annat än den uteblivna träningen när man vilar, det kan vara material, rörlighet, avslappning, förberedelser för säsongen och annat som är svårt att hinna när träningsdosen är som störst. På så sätt kan man förbereda sig inför perioder när träningen och återhämtningen tar mer tid. Massagetiden igår var inbokad sedan innan men var verkligen perfekt tajming att få den just nu! Jag var hos en massör som förklarade massor kring vilka muskler han masserade och vad han kände och vi kunde resonera ihop kring detta, superkul och bra med en riktig besiktning och en hjälp för mig att hitta vilka områden jag ska fokusera på i min egen rörlighetsträning. Efter gårdagen kan jag konstatera Rectus Femoris och Pectoralis Minor tillhör de delar av min kropp som ska få lite extra kärlek framöver!

Nu är jag snart i Stockholm där jag ska jobba i eftermiddag, luncha med mina fina kollegor och sedan träffa några av mina bästa vänner i helgen! Life is good! Önskar er alla en fin helg! 

Vacker soluppgång nånstans efter Leksand, tyvärr skitig ruta på tåget...

Ordination: VILA

För mörkt för kort imorse - istället en bild på min hemstad Arvika sedd över isen i
 mellandagarna för ett par år sedan.
Inte helt olikt Mora, kanske bidrar till hemmakänslan jag har här? 

Imorse klev jag upp när det var riktigt mörkt ute och tog en kort morgonpromenad längs Siljans strand, sedan kopplade jag upp mig och jobbade på distans under förmiddagen och en stund efter lunch. Därefter var det dags att byta om och promenera bort till Emmabo (döpt efter Emma Zorn) som är skidkursens ”klasshus” och rymmer såväl föreläsningssal som vallabod, skidförråd samt ett testrum med rullskidband och stakmaskin och det var dit jag begav mig.

Coachen bytte ut stavspetsarna till ett par gummiklossar som fungerar på bandet och jag klev upp och började värma upp. Det var tredje gången jag genomför ett laktattest på rullskidor och som vanligt hade jag svårt att slappna av på bandet, det är svårt att reglera farten efter bandets hastighet så det blir jämnt och att få ett flyt. Dessutom är jag alltid lite rädd att trilla av… Men efter lite tips från coachen gick det ändå ganska bra och började flyta på. Efter uppvärmning stakade jag i 5 minuter och sedan var det dags att ta blodprov som sedan körs i en maskin för att få fram laktatvärdet, pulsen noteras och jag får även uppskatta min ansträngda nivå på Borgskalan som är en metod för självskattning. Första nivån kändes bra, skönt tyckte jag som varit lite orolig då jag inte tycker jag haft någon vidare känsla i kroppen sista dagarna. Dessutom har min vilopuls varit kring 8-10 slag högre än vanligt men jag har inga andra symtom på förkylning eller liknande så jag har antagit att det berott på hög träningsbelastning och på urladdningen på Haninge trail i söndags.

När blodprovet var taget så höjdes lutningen en grad och jag fick staka 5 minuter på nästa nivå. Nu började det bli lite jobbigare, nytt blodprov togs och sedan var det dags för en brantare lutning igen. Nu blev det bli riktigt jobbigt för mig, jag fick verkligen ta i för att hålla bandets hastighet och känslan var bra mkt jobbigare än förra gången jag gjorde testet (för åtta veckor sedan). Då kunde jag staka hela den nivån med god kontroll och vi trodde att jag denna gång skulle vara redo för en nivå till i testprotokollet, men så blev det inte alls. Minatti räknade ned från 40 sekunder och jag fick nästan kriga mig fram och var väldigt glad när de 5 minutrarna var slut! Coachen konstaterade snabbt att något var på tok, när vi fick klart testprotokollet så var både laktatnivåerna och pulsen bra mycket högre än förra gången jag gjorde testet…denna gång stämde känslan och kontrollen överens…kroppen är inte med mig just nu! Tråkigt besked men väldigt viktigt. Som min kloke coach sa – det är kul att testa när det går bra men det är viktigare att testa när det går åt fel håll – då kan man agera innan det är för sent. Och dagens citat från Minatti är

”att fortsätta köra på med träning nu vore som att spela rysk roulette med fyra kulor”

…dags att ta fram träningsintelligensen!

Ordination: VILA. Inget tjuvtränande eller småtestande av formen. Promenader och stretching är tillåtet men inget annat.  Hur länge? Tills det känns HELT bra. Alltså, inte tills jag tycker att jag vilat nog, inte tills jag känner att jag borde vara på topp igen, inte tills jag tröttnat på promenader och kryper på väggarna, inte tills jag vill känna mig bra…utan tills jag verkligen känner mig bra. En bra början är vilopulsen som ska ned till helt normal, sedan kanske någon extra dag vila och därefter kan jag smyga igång. När jag är igång och med bra känsla så gör vi ett nytt test.

Det finns andra viktiga saker än träning. Vacker natur
 t ex och vänner som vågar vara ärliga, kommer träffa
flera av dem i helgen! 

Så här sitter jag nu mitt i en treveckors mängdperiod med träningsförbud…tråkigt, men jag är samtidigt så himla glad att jag får vägledning i detta. Förra året körde jag på hela hösten och ökade och ökade min belastning och stannade inte förrän det var alldeles för sent. Den gången lyssnade jag inte alls på varningssignalerna och tjuvtränade hej vilt, det slutade med att jag fick vila i princip hela januari när snön låg vit utanför, det var hemskt. Jag såg inte annat än folk med skidor under armen och jag har lovat mig själv att aldrig sätta mig i den sitsen igen. Nu tänker jag lyssna på kroppen och coachen. Vi vet inte vad som är fel, men att det är fel. Det kan vara en infektion som lurar nånstans, eller att kroppen reagerar på förra veckans tre höga fartpass. Jag vet inte och får vackert försöka att acceptera det.

Familjen är också viktig -
här mamma och pappa på besök i Mora i augusti

Jag försöker att fokusera på att jag har fin träning bakom mig i augusti och september och har alla förutsättningar för en bra säsong i vinter. Om jag ska se det positiva så är jag glad att det inte är snösäsong ännu, att det planerade testet låg nu så att jag fick min känsla bekräftad svart på vitt och att jag inte missar alltför mycket träning med klassen då det ändå är höstlov nästa vecka – dessutom passar jag på att göra ett Stockholmsbesök för både sociala aktiviteter och jobb så det passar egentligen ganska bra in i tiden med vila. Jag drog en viktig lärdom av förra årets dip – nämligen att det är viktigt att ha andra mål och saker som är viktiga utanför träningen, annars blir det vääldigt jobbigt att vila. 

Från ett tjuvträningspass kring nyår i fjol. Något jag fick ångra...jag ska aldrig mer tjuvträna...

Haninge trail race report!

Veckan som gick gav ännu ett kvitto på att jag är på väg åt rätt håll, på söndagen åkte jag, Lena och Max i

Det är alltid skönt efteråt... Foto: Lars Bergström

klassen ned till Stockholm för att springa Haninge Trail, www.haningetrail.se, ett riktigt terränglopp med många höjdmeter, stenig stig och lera som jag verkligen kan rekommendera. Jag sprang det i fjol med, det var mitt första riktiga terränglopp och jag var i strålande löpform, jag flög jag fram över stock och sten och var överlycklig i mål, fylld av endorfiner och löparglädje. I år var det tungt från start och trots att underlaget var betydligt bättre (mindre lera) så kändes stegen tyngre. Först efter ca halva loppet började jag på allvar komma in i loppet och fick ta till diverse psykologiska metoder mot mig själv för att få benen att samarbeta. Det gick ok men den där extra växeln saknades helt! Jag gick en del i de brantaste backarna men såg till att börja springa innan toppen var nådd – det är en strategi jag märkt fungerar bra för mig, jag försöker spara lite uppför för att sedan öka sista biten upp och över krönet. Jag har mer än en gång med lätthet passerat löpare som flåsar högt efter att ha gett allt i backen och sedan inte orkar springa på över krönet och den efterföljande nedförsbacken.

Maskerad på höstfesten i skolan
 i lördags...jag var nån
slags Hollywoodmumie.
Kan jag skylla stela ben på
ojämn klackhöjd måntro??

Jag tog aldrig riktigt slut men kunde heller inte öka så mycket på slutet och pulsen var lite lägre än i fjol – 

benen var lite slitna efter en hyfsad träningsvecka. Förra året tror jag att jag hade tränat runt 5 timmar samma vecka som loppet, i år snarare 10 timmar och dessutom i allmänhet mindre löpträning. En annan skillnad mot föregående år var att jag uppfattade backarna som betydligt kortare och mindre branta – ett resultat av att ha tränat mycket i den mer kuperade Moraterrängen. Men, de var tillräckligt långa och branta för att få det riktigt jobbigt och det var himla skönt att spurta in i målet och mötas av ett bekant ansikte i form av Anna som gav mig en medalj. Förutom henne träffade jag även några tjejer till från XCQ - ett nätverk med gemensamma träningar, läger och pepp för tjejer som åker och tävlar på längdskidor Stockholm, jättekul att se dem igen!

Loppet blev en bekräftelse på coachens tes som jag skrev om förra veckan – känsla är bra, kontroll är bättre, för trots en kass känsla sprang jag in på 1:28:38 jämfört med 1:32:45 i fjol. Visserligen bättre underlag i år men jag tror inte det gjorde drygt 4 minuter så grundformen verkar vara bättre, ett skönt besked! 

Vi kom hem sent i söndags kväll och sedan dess har jag tagit det lugnt träningsmässigt då jag ska köra laktattest på rullskidbandet imorgon, blir kul att se om resultatet där pekar åt samma håll. Igår tränade jag lite lugnt på mtb och idag morgonjogg i och därefter lite löpning i Hemus, i SNÖ! Tyvärr övergick det senare i spöregn vilket gjorde att jag inte kände mig alltför nedslagen över att missa det ordinarie schemats skidgångspass i Gesunda utan tillfredsställd med alternativet att snacka bort en timme i bastun med Emma istället =) Det var ett kvalitetspass verkligen! 

Nedan tre bilder från dagen - till vänster morgonjogg, det är inte riktigt alltid finväder och strålande utsikt ens i Mora....i mitten gör sig klasskompisarna redo för att ge sig iväg mot första passet för dagen, stakintervaller medan jag och Emma som också vilar inför test imorgon följde deras spår på rullskidbanan i Hemus, högra bilden. Nu är det barmark igen. Jag älskar kontraster! 

Lördagen bjöd på fantastiskt höstväder och trevligt sällskap på joggingturen!

Till sist...nån mer än jag som blir konstigt
glad över jämna fina siffror på klockan?

Ett steg i rätt riktning

Som jag berättade i förra inlägget så gör vi regelbundet test här för att analysera resultatet av träningen. Första veckan på ternminen gjorde vi det klassiska ”Blybergsracet” som består av att åka rullskidor uppför en 3 km lång uppförsbacke. Denna vecka var det dags igen, det var tänkt att vi skulle göra det imorgon men igår kom coachen in när vi åt frukost och annonserade schemaändring då väderprognosen lovar snö tills imorgon! Rullskidsäsongen börjar gå mot sitt slut… Det var bara att ställa om i huvudet och förbereda sig på race.

Det var ganska skönt då jag inte hann bli så nervös innan. Jag förväntade mig en förbättring trots kallare och mer trögrullad asfalt, men det är väldigt svårt att veta hur mycket. Sen jag kom hit har jag inte tränat några pass som varit likadana och jag har ju nya träningskompisar vilket gör att det är väldigt svårt att med känslan bedöma om förbättring skett eller ej och då är testrace väldigt bra för att mäta om man är på väg i rätt riktning. Som coachen säger – ”Känsla är bra, kontroll är bättre”.

Vi värmde upp, startlistan presenterades och med 20 sekunders mellanrum släppte Christian iväg oss. Jag stakade igång och gick sedan över till frånskjut och därefter diagonal. Jag närmade mig snabbt ett par av tjejerna framför och pulsen steg snabbt, kanske gick jag ut något för hårt för sen fick jag släppa på pulsen för att hålla samman tekniken och då såg jag dem framför försvinna i fjärran, frustrerande men fortsatte att fokusera på mitt race. Sista biten satt de andra uppe på toppen och jag lade in en sista spurt, tog fram stakningen och brände på, gav det sista och SHIT vad trött jag blev. Så trött har jag nog aldrig varit efter rullskidor förut. Pulsen kom upp i 190 (min max är drygt 200) och snittet på hela racet blev 180, 8 slag högre än snittet på förra testen. Tiden då? Cirka en minut snabbare än för två månader sen, det innebär att jag förbättrat mig 3 minuter på en mil. Kan konstatera att en hel del av förbättringen ligger i bättre teknik vilket gör att jag orkar åka rullskidor med högre puls än innan. Kul att det går åt rätt håll, nästa vecka ska jag göra test på rullband igen och jag hoppas att testet pekar i samma riktning.

Efter det avslutande skateracet åkte vi ned och hoppade in i bussen precis framför starten i Tjejvasan,
den skymtar i bakgrunden...inspirerande! Ser fram emot tävlingssäsongen!

Ett skönt besked, var skönt trött och mör i hela kroppen hela kvällen igår. Nu är det en ny dag och efter frukost blir det ett skönt lugnt distanspass på rullskidor, snön kommer ju inte förrän ikväll! 

Rubba balansen – om vårt träningsupplägg

Fin start på förra veckan - morgonjogg längs med saxviken

Söndagskväll, jag sitter och myser på mitt rum och konstaterar att åtta veckor har gått sedan jag flyttade hit till Mora, och under dessa veckor har jag upplevt lika mycket vackra vyer som jag annars gör på ett år känns det som. Veckorna har gått snabbt men på samma gång känns det som väldigt länge sedan jag kom hit med alla mina väskor och packade in dem i mitt rum här på internatet. Träningsmässigt har vi har nu hunnit med två stycken 4-veckors perioder som bestått av tre tuffa veckor och en lugn vecka och imorgon börjar en ny sådan period. Tänkte att jag skulle försöka mig på en liten sammanfattning av vårt träningsupplägg och en del av det jag lärt mig så långt här på skolan.

En enkel formel för att förstå hur kroppens anpassning och utveckling sker är:

Störning i kroppens balans + tid att anpassa sig till störning à Utveckling

När man vill rubba kroppen ur sin jämvikt så är det viktigt att ta hänsyn till tidigare träningsbelastning. Det är onödigt att reta kroppen överdrivet mycket då risken för skador och sjukdomar är stor utan det gäller att rubba balansen ”lagom” mycket, detta genom att ha koll på tidigare träning, att öka successivt, att inte öka både mängd och intensitet på samma gång och att ha koll på vilopuls och känsla i kroppen. Variation är en nyckel och därför varvar vi tuffa med lugna veckor och dessutom skiftar fokus mellan träningsperioderna, allt för att tvinga kroppen till att anpassa sig till de nya kraven. Variabler att laborera med är exempelvis träningsformer, träningsintensitet och träningsmängd. Exempelvis har en period under sommaren mer fokus på mängd och inslag av mer alternativa träningsformer såsom cykel och kajak för att klara av en stor träningsmängd utan skador. Under höstens perioder blir det mer rullskidor och många långa (gärna mer än 10 minuter) tröskelintervaller i form av skidgång och rullskidor i motlut. Närmare tävlingssäsongen kommer intervallerna att kortas av och vi kommer att köra mera träningsrace.

Vi har ett grundschema som alla i klassen har som bas, men varje elev får anpassa utifrån sina förutsättningar och mål, exempelvis varierar träningsmängden stort mellan oss elever och den kan vara allt mellan 10 och 20 timmar per vecka. Grunden för varje individanpassning är dels vad man gjort tidigare och dels de tester vi gör, detta diskuterar vi i individuella träningssamtal. Vi kör både testrace med tidtagning och laktattest på band för att utvärdera träningens resultat. Om det inte går framåt så justeras träningen inför nästa period för att reta kroppen mer, ökad mängd och/eller ändring av intensiteten, eller så läggs mer återhämtning in, beroende på vad vi tror att den uteblivna resultatutvecklingen beror på. Det är ju de två variablerna i formeln ovan som det finns att spela med.

Under de lugnare veckorna ska kroppen och även huvudet få chans att återhämta sig. Det innebär inte att man ligger på sofflocket en vecka utan att reducera mängden avsevärt (kanske kring hälften av en ”normal” vecka) och att köra alternativa träningsformer. Det är viktigt att vara ute mycket och att röra på sig och under denna lugnare period kan man passa på att lägga tid på andra saker som man är i behov av och som ger energi, massage, rörlighetsträning, träffa vänner, basta, plocka svamp eller vad man nu gillar och mår bra av.

Den lugna veckan som gick var välbehövlig, jag var väldigt trött under början av veckan och sov massor, en stor lyx med min tillvaro nu är att möjligheten till tupplurar efter lunch eller middag…härligt värre! Jag passade även på att jobba lite mera, bl a var jag på jobbresa under två dagar. Nedan är ett exempel på hur min återhämtningsvecka såg ut denna gång.

Måndag: Lugn morgonjogg 1 timme

Tisdag: Styrketräning på fm, kajakintervaller i form av parstafetter på em

Onsdag: ”Aktiv vila” i form av att röja sly i spåren uppe i Grönklitt

Torsdag: Jobbresa. 50 min löpintervaller + 10 min corestyrka (klasskamraterna körde Myrintervaller på fm och styrketräning på em)

Fredag: Jobbresa. Vila, Kort morgonpromenad

Lördag: 3,5 timmes obanad löpning på fjället

Söndag: Vila, ”mountainbikepromenad” dvs jag cyklade mycket lugnt då en klasskompis sprang ett långpass, blev cirka 2,5 timmars frisk luft på slingan ”Mora långa” som var väldigt vacker.

Är ni nyfikna på hur våra träningsveckor kan se ut så gå gärna in på Mora folkhögskolas skidlinjes facebooksida - där hittar ni träningsupplägg för varje vecka.

https://www.facebook.com/SkidlinjenMoraFolkhogskola

Längs detta spår röjde vi sly i veckan

Lördagens långpass var egentligen lite för långt och jobbigt för att vara vilovecka men när tillfället bjöds så kunde jag inte låta bli. Nu är jag redo för kommande veckor, det ska bli spännande då vi kommer att upprepa några av de test vi gjorde under de första veckorna, ska bli kul att se om vi lyckats reta min kropp lagom mycket för att generera utveckling…!

Sälenfjällen bjöd på snö under långpasset i lördags och solen värmde, nästan som vårvinter! MAGISKT. 

Inte tillräckligt att åka på men väl tillräckligt för snöbollskrig!

Konsten att lyssna

Det är lätt att dra iväg och snabbt glömma sjukdom när det flyter på, efter tisdagens sega start så hade jag ett par riktigt fina träningsdagar. Onsdagens distanspass löpning på Siljanleden mellan Våmhus upp mor Fryksås var magiskt vackert och torsdagens rullskidor med tröskelintervaller 2*20 minuter mellan Wäsa och Evertsberg som var det första intensiva efter uppehållet kändes toppen. Torsdageftermiddagens skatepass (hoppade på coachens inrådan över de 15/15 sekunders stakintervaller som resten av klassen hade på schemat) kändes helt okej och i fredags hade jag planerad vilodag då jag kopplade upp mig och jobbade hela dagen och agerade lite rullskidmodell på eftermiddagen i våra nya fina kläder vi fått från Trimtex.

Nästa vecka är en lugn vecka enligt planeringen. Jag försökte förhandla till mig ännu en tuff träningsvecka eftersom jag missade en hel vecka pga sjukdom, men fick inte alls bifall från coach Minatti som påpekade att jag ju ändå ligger en bra bit över den mängd jag legat på hemma innan jag kom hit och att det nog kunde passa riktigt bra med en lugnare vecka nu även för mig. Därför var jag extra laddad för helgens träning med styrka + löpning lördag och långpass rullskidor söndag. Men vaknade lördag morgon med dålig känsla, lite hög vilopuls och allmän osäkerhet om träning verkligen var det jag skulle ägna mig åt. Fattade beslutet att inte riskera något och ta ännu en vilodag, alldeles på eget bevåg och är riktigt stolt över det beslutet. Känslan imorse var bättre och körde tre timmar rullskidor med helt ok känsla. Hoppas och tror därför att lördagskänslan inte var ett återfall efter influensan eller ny förkylning utan bara kroppens sätt att säga hey, lyssna på mig, vi är tillsammans i det här...

Detta ger mig anledning att reflektera över att det verkligen är lätt att rusa på och gapa över mycket, bli girig - både i resultatutveckling och i träningsmängd, något jag ständigt får påminna mig själv om. Veckan som gick blev det totalt ca 11 timmar konditionsträning. Under sommaren har jag legat på mellan 5-8 timmar kondition/vecka med någon enstaka vecka på 10 timmar. Fast jag vilat en extra dag och körde ett kort pass i måndags så ligger jag högt över min tidigare träningsdos. Det är viktigt att fundera över vilka referensramar man använder och vara uppmärksam på när de ändras – det är lätt att de glider iväg omedvetet och att känslan då säger att man tränar lite fast det egentligen är mycket, beroende på vad man jämför med. Jag är glad att kroppen talade till mig igår och framförallt att jag lyssnade. 

Övar på att stanna upp och se det lilla
även nu när jag inte är sjuk längre...

Det finns så mycket vackert precis i närheten om man bara tar sig tid att kolla!

Var det bra eller dåligt?

Jag var på en mycket bra föreläsning med triathleten Pasi Salonen i samband med en träningsresa i Portugal för några år sen där han rörde sig kring temat ”Var det bra eller dåligt? – vi får vänta och se!”

Det är en tanke jag försöker plocka fram i lägen när jag inte är nöjd med händelsernas utveckling och något dåligt händer. Pasi betonade under föreläsningen att vi oftast inte vet om en händelse var bra eller dålig förrän efter ett tag då man sett vad konsekvenserna blir. Jag har flera gånger fått omvärdera min omedelbara bedömning av händelser då jag med egna erfarenheter bekräftat att det som först verkade som en riktigt onödig/tråkig/dålig händelse faktiskt lett till något bra i slutändan. Ett exempel är när jag stukade foten i somras. Jag missade mitt inplanerade terrängmarathon och kunde inte alls genomföra barmarksträningen som planerat vilket ju såklart kändes väldigt dåligt. Men, jag kom igång med kajakpaddlingen som jag har tänkt på i flera år och dessutom gav det mig en anledning att ta tag i min försummade rörlighet då jag annars inte klarade att paddla. Var det bra eller dåligt? Jag har inte helt bestämt mig än…

Förra veckans influensa med missade lopp till följd var jättetrist, men som ett resultat av min deppighet och att jag hade tid över började jag fundera på kommande utmaningar. Det hela slutade med att jag spontant tröstshoppade mig en ny kompis i söndags. Den blev inlastad i min lilla bil ihop med alla torkade äpplen och lingonsylt när jag körde hem till Mora i söndags. Den har inget namn än men kolla här hur den ser ut:

I vallaboden får han bo nu innan säsongen drar igång - min nya kompis

Så, var influensan den bra eller dålig? Vi får vänta och se…

Vacker utsikt belöningen, Orsasjön skymtar i bakgrunden

Sen är det ju lättare med käcka perspektiv på saker och ting när man börjar komma igenom det trista…jag har börjat smyga igång träningen nu äntligen och att få komma ut i det vackra Dalarna igen höjer ju direkt humöret ordentligt! Igår blev det en lugn tur på nya hojen och idag var det en vanlig dag i skolan, innebärande en vallaföreläsning och cirkelstyrketräning på förmiddagen och 90 minuters rullskidtur upp till Fryksås på em. Jag hoppade dock över tröskelintervallerna som de andra körde och tog mig upp lugnt och fint. Vill inte ha några bakslag nu!